I helgen har vi blivit tillfrågade att bli stödfamilj. Inget jag berättat för folk förutom en nära vän, mamma och svärmor.

Självklart var både jag och mannen positiva till det. Flicka vi eventuellt då kommer att bli stödfamilj åt är en släkting till mig. En riktig gobit.

Jag och min man är väldigt lika. För familjen gör man allt, oavsett. Och kan man inte göra allt så gör man så mycket man kan. Denna lilla flicka har just nu väldigt struligt hemma. Hon har en underbar mamma som gör allt för henne och själv har haft en strulig bakgrund och därför kämpar som tusan för att hennes dotter inte ska få uppleva samma helvete hon själv haft.

Hennes pappa ställer till allt. Gör allt för att förstöra för mamman. Anmäler henne til soc och hittar på lögner.

Hur kommer det sig att man tror på honom? Han som slår henne, misshandlar hennes vänner, sparkat in hennes dörr och knarkar ner sig hela tiden. Oförståligt.. vad är det för samhälle vi lever i?

Jag försöker tänka att polisen gör så gott det går helt enkelt men ibland är det hemskt svårt att förstå vad det är som händer och vad det är dom tänker.

Min mens kom på 57:de dagen. En vecka innan hade jag fått papprena från Kvinnokliniken. Gjorde blodprov på sjukhuset där dom tog ett rör. LÄSKIGT!

Nu väntar jag på nästa brev, en remiss till Kvinnokliniken för ultraljud och kolla på äggstockarna.

Torsdag nästa vecka ska mannen göra spermaprov i Hudiksvall. Men där tror jag inte det är något problem på hans simmare inte !